Json

Hon gick till sängs den sena kvällen. Hon gick utan att veta att hon iaktogs minutiöst av mig. Vad såg jag?

En kvinna, som ger mer än vad hon får. Det kan vara jobbigt ibland, men oftast tycker hon att det är värt allt i livet, att just få skänka till sina nära och kära. De flesta gångerna tänker hon inte på att hon ger. Bara att hon är närvarande, skänker energi till andra.

En kvinna som i sin nakenhet är stark men ändå sårbar. Enkla och okomplicerade människor är lätta att picka hål på när dom som oftast inte har garden uppe utan litar blint på andra. Försvarslös men ändå en vilja att inte ge upp.

En kvinna, naturligt vacker. Ren och fylld av kvinnlighet, både kroppsligt och sinnligt. Men det som märks mest är det stora hjärta som hon har. Många har plats där, och en del vill ha det för sig själv. Men det är just det som är tricket. Det får plats hur mycket som helst i detta hjärta. Där finns inga gränser, inga murar. Ingen kan begränsa det renaste hon har.

En kvinna, som har den enklaste gåvan att ge andra. Nämligen leendet. Hon ler inte bara med munnen, utan sprider glädjen med hela kroppen och framförallt de vackra ögonen. Det sägs att ögonen är själens spegel. Och denna kvinna har en utomordentligt vacker själ.

En kvinna som älskar sin familj, sina barn, sina syskon, sina närmaste, sin man. En varm och omtänksam kvinna som tar hand om alla dessa med den varmaste omsorg.

Jag älskar denna kvinna!

-         Måste ni åka. Frågade jag.
-         Ja. Men vi kommer och hämtar dig när du är frisk.

Mina ögon fylldes med tårar.

-         Det är inget att gråta för. Vi kan inte stanna. Det förstår du väl!

Kommentaren på min reaktion kom lika snabbt som den var kall. 

Sjukhussalens fyra sängar var tomma förutom min. Det fanns inga andra barn i rummet. Fönstren ut mot verkligheten gapade av sent nattljus och reflektioner av vita lysrör. På avstånd hördes ett monotont och regelbundet pipande, då någon ringde på sin larmklocka.

Den natten somnade jag till ljudet av vita träskor från gående kvinnor som luktade tvål och rök. Inom mig hade man plockat bort min brustna blidtarm, men nu vet jag även att den natten, lämnade dom kvar mitt brustna hjärta.

Kör hårt. 

6 år gammal står han där, ensam. I det främmande landet. Det enda han har och äger är ett löfte. Ett löfte om återförening. Solen står högt och bländar. Värmen är tryckande. Det luktar varm asfalt och hav. Han står där ensam, men litar blint på att dom kommer tillbaka. Tiden går och löftet infrias. Dom kom tillbaka. Det gjorde dom, men annat försvann, för evigt.

Kör hårt.

Packningen är i det närmaste komplett. Ryggsäck modell större, med kläder och sovsäck. Lilla väskan med kamera, anteckningsblock, telefon/mp3, vattenflaska, pass, pengar och annat som kan behövas. Jag kan inte vara mer redo. 

Redo? Redo för vad? För vädret? För resan och dom många milen? För skavsår och allergi?

Redo för intrycken när man försöker förstå? Kan man vara redo för en sådan sak? Kommer man hem starkare? Klokare? Ännu mer förvirrad? Frälst? 

En sak är klar, sakerna är packade och jag är redo att ta mitt ansvar för att våga lyssna till viskningarna från de själar som irrar kring i det djupaste av mänsklighetens avskräde. Jag skall "gå matchen"... Jag är redo...   

Den 17 maj, 2010 startar min resa. Den skall aldrig sluta... 

Finns så mycket jag vill skriva. Finns så få ord...

Då:

Novembermörkret blev mörkare än någonsin. Orden var hårdare än någonsin. Kärlekens väg var krokigare och längre än någonsin. Känslorna och viljan var kallare än någonsin. Fumlande steg i olika riktningar, som inte längre hjälpsamt höll upp varandra. 

Nu: 

Skratt, takdropp, kramar, blickar, ömhet, tårar, kärlek, repekt, drömmar, kyssar, barn, jobb, vardag, kaffe, glädje, samtal, sol, ärlighet, känslor, förståelse och förmågan att lyssna. 



Kör hårt.

 
 

Kylan är på väg, känner lufttryck och temperatur som ändras på bara några meter. Dimman och dunklet är på antågande. Ny gammal tur som jag vänder håll på. Tänkte att jag får springa mer terräng i slutet och mer asfalt i början istället för tvärt om. Jag har en tendens att ha bäst tempo och känsla vid 4-6 kilometer. Då är det skönt att springa där man trivs.

Molnen grötar ihop sig över sjön och mörkret faller snabbare än vad jag väntat mig. Blir tvungen att stanna för att knyta om ena skon. Nytt skavsår på väg. Slarvigt av mig! Andningen är oförskämt kontrollerad, men tempot är i lägsta laget. Men jag intalar mig själv att det gäller förbränning och inte kondition. Tempot innebär en tur på 45-50 minuter.

Musikblandningen i mp3 är just en blandning. När Lotta Engberg och låten 100% startar, tappar jag koncentrationen. Låtbytet dröjer inte… musiken skiftar och koncentrationen återkommer sakta men säkert. När jag sprungit i skogen ett tag på smala grusvägar och använt alla sinnen för att inte ramla, halka eller skada mig på markens lövkamouflage i mörkrets dunkel infaller det… Runners dream. Ett tillstånd där kropp, musik, tempo, steg, fart och omgivning smälter samman och verkligheten försvinner. Det händer mig inte ofta och nu varade det inte längre än ett par minuter, men det är en fantastisk känsla. Man blir ett med löpningen och ingen smärta eller ansträngning känns.  

Kör hårt.