Json

Kylan är på väg, känner lufttryck och temperatur som ändras på bara några meter. Dimman och dunklet är på antågande. Ny gammal tur som jag vänder håll på. Tänkte att jag får springa mer terräng i slutet och mer asfalt i början istället för tvärt om. Jag har en tendens att ha bäst tempo och känsla vid 4-6 kilometer. Då är det skönt att springa där man trivs.

Molnen grötar ihop sig över sjön och mörkret faller snabbare än vad jag väntat mig. Blir tvungen att stanna för att knyta om ena skon. Nytt skavsår på väg. Slarvigt av mig! Andningen är oförskämt kontrollerad, men tempot är i lägsta laget. Men jag intalar mig själv att det gäller förbränning och inte kondition. Tempot innebär en tur på 45-50 minuter.

Musikblandningen i mp3 är just en blandning. När Lotta Engberg och låten 100% startar, tappar jag koncentrationen. Låtbytet dröjer inte… musiken skiftar och koncentrationen återkommer sakta men säkert. När jag sprungit i skogen ett tag på smala grusvägar och använt alla sinnen för att inte ramla, halka eller skada mig på markens lövkamouflage i mörkrets dunkel infaller det… Runners dream. Ett tillstånd där kropp, musik, tempo, steg, fart och omgivning smälter samman och verkligheten försvinner. Det händer mig inte ofta och nu varade det inte längre än ett par minuter, men det är en fantastisk känsla. Man blir ett med löpningen och ingen smärta eller ansträngning känns.  

Kör hårt.