Json

Lukten är bekant. Ljuset är konstant. Ljuset är sterilt. Kvinnan trycker på några knappar, och ljuset dämpas. Klockan är mycket och du har det jobbigt. Medicinen börjar verka, och snart är det dags för en ny dos. Kvinnan kommer in igen. Ger dig den sista dosen, mot din vilja givetvis. Du kämpar mot oss och med dina instinkter. Du vet ju inget annat. 

Kvinnan lämnar oss. Lugnet och tystnaden dämpar intrycken och du somnar till slut utan att lida längre. Du sover så avslappnat i mitt knä. En syntetisk värme sprider sig i rummet. Filten ger tröst och trygghet. Vi ger varandra trygghet och värme. Ditt förtroende hänger på en skör tråd. Men nu sover du så avslappnat. Du snyftar till och jag väcks upp ur min bok som jag läser medan vi väntar på kvinnan. Du är svettig och skyddspappen på undersökningssängen blir blött. Jag flyttar på dig  så att du faller tillbaka i drömmarnas värld. 

Efter att kvinnan kommit och gått ännu en gång, klär jag på dig, bär ut dig i bilen, kör hem, bär in dig, klär av dig och du vaknar inte en enda gång. Det börjar ljusna, och jag anar ännu en dag.