Json

Strax efter åtta var vi på väg. Natten hade precis lättat, och det svarta i horisonten hade släppt fram blå nyanser i horisonten. Till en början satte kylan sina klor i kinderna, men fick släppa taget och kapitullera efter en kvart, fast det var 14 minus...
Sista biten under motionspasset, strax innan vi var tillbaka såg jag henne. Mellan husen, eller rättare sagt mellan älvstrandens högsta hus och domkyrkotornet. Där tittade hon fram och nu var det inte längre någon tvekan. Dom blå nyanserna som visat sig tidigare, hade bytts ut mot en rosa nyans. Hon fullkommligt lyste i en stark gul färg. Hon fanns där som hon alltid gjort. Varje morgon.

Imorgon när jag vaknar i den kalla sängen, är jag ensam. Min egen sol jobbar under dom mörka timmarna. Men Ni kommer tillbaka, båda två...     

Kör hårt...